Haveri…

Den senaste tiden har varit väldigt omtumlande. Jag blev indragen i en massa härvor och onödigt tjafs. Jag användes som en bricka i ett spel som jag själv inte var eller ville vara del i. Saker jag tänkt användes på sätt som jag aldrig hade kunnat ana.

För mig är dock allt det där så OERHÖRT betydelselöst och perifert nu när det mest skrämmande, tragiska och helt ofattbara jag varit med om uppenbarade sig för mig häromdagen.

Jag orkar inte prata om det med någon… än. Jag låtsas som vanligt om ingenting. Att likt en struts sticka huvudet i sanden vad som än händer är en konst jag fullkomligt lärt mig mästra. Men oron, sorgen, smärtan och räddslan som kommer de ögonblick jag drar upp huvudet ur sanden är tungt att bära. Jag brukar alltid tänka att saker och ting alltid kommer bli bättre… men i det här fallet kan ju saker och ting inte ställas till rätta utan det kan bara bli värre… så oerhört mycket värre.

Jag funderade på att sätta lösenord på det här inlägget… eller att stänga av kommentarerna. Men nu får det bli som det blir…