stalk me not!

jag var precis och käkade på JB med Cattis, Carina och Tim. När dom andra gett sig av åt sina håll… vem dyker upp om inte HAN! OK, så långt känns det bara som ett obehagligt sammanträffande. Jag låtsas inte se honom och går ner i t-banan. Jag märker att han ökar farten för att till sist gå nästan jämsides med mig. Jag låtsas fortfarande inte se honom men ser i ögonvrån att han "smygtittar" på mig och väntar mig att han ska säga något snart… Jag försöker komma på allehanda undanflykter om han skulle göra det. Som tur är så säger han inget. Jag drar mig mot pressbyrån för att han ska gå förbi och passera spärrarna och försvinna… men inte då. Han dröjer kvar… Jag struntar att gå in på Pressbyrån och går genom spärrarna istället. Jag väntar mig att han också ska gå genom spärrarna och ta t-banan.. eftersom det är det är det man brukar göra om man går ner i t-banan… Men nejdå.. Han går istället långsamt upp mot Sveavägen igen. Jag fattar ju så väl vad det är han vill… men jag fattar verkligen inte vad han väntar sig. Nog för att jag dumt nog inte var tillräckligt avvisande första gången vi sågs… men han borde ju fatta att jag inte är intresserad av att ha kontakt med honom efter alla de gånger som jag låtsas inte se honom…? Men, ja, jag vet ju vid det här laget att det ibland inte ens räcker om man bankar somliga i huvudet för att dom ska fatta så jag borde väl inte vara helt förvånad. Å andra sidan så måste han ju fattat eftersom han inte tycks våga komma fram och prata med mig… Första gången vi sågs var han ju minsann inte direkt blyg av sig… Han lyckades ju t o m chocka mig med sin rättframhet… 😀 Nåja, jag har egentligen inget emot honom som så… men jag tycker det är jobbigt att behöva undvika honom till varje pris eftersom han hör till kategorin som om man ger honom ett lillfinger tar hela armen…